”Hjälpande yrken är riskyrken”

– Det tog tio år innan jag förstod att mitt arbete med människor som utövar våld gjorde något med mig. Jag blev fångad av tankar och känslor hos dem jag mötte och blev nästan våldsam själv, åtminstone i mina tankar. Jag brukar säga att jag blev smittad av dem jag hjälpte, säger Per Isdal som har ägnat i stort sett hela sitt yrkesliv åt att arbeta med våldsbenägna män. 1987 startade han behandlingscentret ”Alternativ till vold”, ATV, det första i sitt slag i Europa.

Jag tyckte om mitt jobb. Det var spännande, jag var nöjd och upplevde mycket, men gradvis fick jag symtom på att jag påverkades, även om jag inte förstod dem.

– Jag tyckte om mitt jobb. Det var spännande, jag var nöjd och upplevde mycket, men gradvis fick jag symtom på att jag påverkades, även om jag inte förstod dem.

Känslan av att han blev ”smittad” av sitt yrke kom som en fullständig överraskning. Jazzentusiasten försvann och blev en dansbandslyssnare. Kvalitetsfilmerna byttes ut mot snälla romantiska komedier. En kväll satte han sig ner och summerade vad arbetet gjort mot honom. Han upptäckte att han blivit argare och bråkigare och att han ofta tyckte folk var idioter. Men parallellt med insikten rörde han vid ett tabu.

Det gick bra för alla andra, medan jag hade symtom. Och att inte vara en riktigt frisk person blev en skam.

– Det gick bra för alla andra, medan jag hade symtom. Och att inte vara en riktigt frisk person blev en skam.

Det blev början på det arbete som så småningom resulterade i boken Medkänslans pris. Den vänder sig till alla hjälpare ute i fronten av vårdkedjan. Det kan vara cancersjuksköterskan, psykologen, polisen, socialarbetare och all omsorgspersonal som arbetar med gamla och demenssjuka – exempel på yrken han beskriver som Norges hälsofarligaste.

Hans erfarenhet är att vårdarna vid frontlinjen lämnas i sticket. Som psykologistuderande fick han lära sig att det fanns något som heter motöverföring, det vill säga de känslor som en patient väcker hos en behandlare. Men det var också det hela. Hjälparnas känslor och riskerna med att använda sin empati i arbetet är ett icke-ämne, konstaterar han. Hans bok Medkänslans pris vänder sig därför till hjälparna och vill riva det tabu som många inom omsorgsyrkena bär – att de egna problemen inte ska talas om.

Jag vill nå fram till alla som arbetar med att hjälpa andra människor och också synliggöra dem. Jag önskar också att min bok får människor att tänka och känna.

– Jag vill nå fram till alla som arbetar med att hjälpa andra människor och också synliggöra dem. Jag önskar också att min bok får människor att tänka och känna.  

I mer än 20 år har han nu funderat över medkänslans pris och funnit att det på gott och ont finns en idealism hos många inom vård- och omsorgsyrket. Det är när idealismen kombineras med ovisshet om de egna reaktionerna som kombinationen blir svår, konstaterar han.

– De hjälpare som förstår sina patienter allra bäst kan vara de som blir allra sjukast. Förståelsen kan vara farlig för att den kan annullera eller inte godkänna alla de vanliga känslomässiga reaktionerna på ett beteende. 

I dag är Per Isdal efterfrågad föreläsare i alla de nordiska länderna och har prisats både som Årets psykolog i Norge 2011 och har av norske kungen utsetts till riddare av St. Olavs Orden. 

Idag är jag mindre intresserad av att vara duktig.

– Idag är jag mindre intresserad av att vara duktig. Många hjälpare bär för mycket ansvar och viger sina liv åt de som har det svårt. Jag anser att det är nödvändigt att ha fritiden till annat för att orka.