Peter Strang om existentiell hälsa hos äldre

Vad menar vi egentligen med existentiell hälsa och varför är den så viktig just i vården och omsorgen om äldre?
– Människor som saknar mening i sitt liv går under. Alla har förstås stunder av meningslöshet i sina liv, men vi kan inte ha det så på sikt. Existentiell hälsa är ett begrepp som har utvecklats av WHO och handlar om åtta olika domäner, som alla ökar känslan av mening. Existentiell hälsa handlar om hur människor upplever mening, hopp, sammanhang, tillhörighet, inre frid och om sådant som bär dem i livet. Begreppet är användbart därför att det hjälper oss att se sådant som ofta faller utanför den rent fysiska och psykiska hälsan, alltså inte bara hur kroppen mår, utan också hur livet känns att leva.

Vilka existentiella frågor möter personal inom äldreomsorgen i sitt dagliga arbete?
– Det är frågor om mening, identitet, samhörighet, existentiell ensamhet och ibland frågor om döden, även om personerna uttrycker det på annat sätt. Det kan till exempel uttryckas som vardagsfrågor eller påståenden; ”Det är ingen som behöver mig längre”, eller ”Jag klarar mig inte själv längre, ska det vara så?”, ”Förr när jag jobbade hade jag många vänner, men nu är jag bortglömd” eller ”Varför får man inte dö när man är så här gammal?”

Förberedelserna innebär inte att skaffa sig färdiga svar på existentiella frågor, för vi människor har olika frågor och behöver olika svar. I stället handlar förberedelserna om att lära sig att ställa inbjudande frågor.

På vilket sätt kan personalen förbereda sig inför samtal om svåra och existentiella frågor?
– Förberedelserna innebär inte att skaffa sig färdiga svar på existentiella frågor, för vi människor har olika frågor och behöver olika svar. I stället handlar förberedelserna om att lära sig att ställa inbjudande frågor.

Ett välmenande råd riskerar att landa fel: ”Du borde försöka tänka positivt.” En stödjande fråga kan i stället vara: ”Vad brukar ge dig kraft när det känns tungt?” eller ”Vad är viktigast för dig just nu?” Då får personen själv formulera sina svar och innerst inne har de flesta människor svar på sina egna frågor.

Många i personalen kan känna sig osäkra inför de stora frågorna. Hur kan man möta en äldre person som uttrycker exempelvis rädsla för döden, ensamhet eller att livet känns meningslöst?
– Stödet utgår också här utifrån stödjande frågor. Ibland har man tunga dagar och har svårt att själv orka hoppas eller känna mening. Då kan personalen ställa stödjande frågor, utgående från de åtta domänerna som utgör existentiell hälsa. När personen till exempel får frågan ”Finns det något idag som gör dig riktigt varm inombords?”, så blir hen påmind om att det fortfarande finns saker att leva för, till exempel barnbarnen, trädgården, vänskapen eller annat.

Många personer i livets slutskede har en felaktig och skrämmande bild av hur den sista tiden ska bli. Man tror att det handlar om svår smärta, dödskamp, kvävning och annat, trots att vi i personalen vet att det oftast blir lugnt. Att därför försöka bena ut om personen är rädd för den sista tiden, alltså döendet, eller rädd för själva dödsögonblicket eller har ångest över vad som kommer att ske efter döden, ger god vägledning. Om personen är rädd för döendet eller dödsögonblicket, kan vi som personal berätta att det ofta blir ganska stillsamt och den vetskapen i sig minskar dödsångest. Om ångesten handlar om vad som sker efter döden, är det lämpligt att förmedla kontakt till en andlig företrädare.

För personer med kognitiv svikt handlar det existentiella stödet om att skapa kontinuitet där man fokuserar på det välkända.

Hur kan personalen stärka en äldre persons känsla av mening, hopp och trygghet i det vanliga vardagsarbetet? Ge gärna några konkreta exempel.
– För att förstå vem man har framför sig, bör man ställa öppna frågor som: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?” eller ”Vad brukar göra dig lugn?”, för det som är viktigt för en person är inte nödvändigtvis viktigt för en annan.  I samtalet försöker man lyssna efter vad det är som bär personen: är det relationerna, vistelsen i naturen, en religiös tro eller annat? Först när vi vet det kan vi stötta. För att kunna ge samtalsstöd behöver vi först lindra symtom som smärta, som står i vägen för samtal. Om en person har svår värk orkar hen inte prata om livsfrågor utan allt kretsar kring smärtan.

För personer med kognitiv svikt handlar det existentiella stödet om att skapa kontinuitet där man fokuserar på det välkända. Att varje gång upprepa vem man är och vad som står på schemat skapar trygghet. Det är inte tjatigt att varje morgon hälsa med ”Hej Greta, jag heter Lena och ska hjälpa dig upp ur sängen”. För en person är det inte tjatigt utan handlar om något som går att känna igen. Det handlar om att använda alla kroppens sinnen: att en äldre person med kognitiv svikt får vara med och hjälpa till i köket skapar minnesspår, sammanhanget blir begripligt och hanterbart och därmed blir situationen också en stund av mening. 

Ibland har jag föreslagit minnesregeln Se – Stanna – Dela – Bära, där Se människan innebär att ställa frågor så att man förstår vad som är viktigt för den här personen. Stanna handlar om att stanna till och lyssna, medan Dela innebär att personen får lätta sitt hjärta och berätta om det svåra för någon annan. Bära handlar om att vissa frågor saknar svar, men det blir lättare om man bär på frågan tillsammans.

Text av Peter Strang och Stina Andersson