I (o)rättvisans namn

Utbildningen i förskolan ska ta hänsyn till enskilda barns olika förutsättningar och behov, samtidigt som den ska anpassas till alla barn. 

Därför behöver vi skapa en verksamhet med öppenhet och respekt för skillnader, där barn, pedagoger och föräldrar har förståelse för att en del behöver mer än andra och att allt inte alltid kan göras lika för att bli likvärdigt.

I läroplanen skrivs förskolans värdegrund, uppdrag och viljeriktning fram. Bland de värden som enligt läroplanen ska förmedlas, gestaltas och hållas levande i vardagen framställs bland annat förmåga till förståelse och medmänsklighet. Det betonas också att förskolan är en social och kulturell mötesplats som ska främja barnens förståelse för värdet av mångfald. 

Att visa empati och omtanke om andra kan därför förstås som ett etiskt värde som särskilt ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten.

Att visa empati och omtanke om andra kan därför förstås som ett etiskt värde som särskilt ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Detta förväntas stärka barns förståelse, medmänsklighet och solidaritet: Utbildningen ska ge barnen möjlighet att utveckla sin förmåga till empati och omtanke om andra genom att uppmuntra och stärka deras medkänsla och inlevelse i andra människors situation. Verksamheten ska därför präglas av öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt. Motivet till detta är att kännedom om olika levnadsförhållanden och kulturer kan bidra till att utveckla en förmåga att förstå och leva sig in i andra människors villkor och värderingar (Lpfö18 2018, s. 5).

Hur förskolepedagoger och andra vuxna förhåller sig till dessa värden får, i enlighet med läroplanen, en avgörande betydelse för barnens förståelse och respekt för andra, varandra och för de rättigheter och skyldigheter som omfattas i ett demokratiskt samhälle. 

Men hur skapar man en omsorgsfull lärmiljö med öppenhet och respekt för skillnader som ledord?

Men hur skapar man en omsorgsfull lärmiljö med öppenhet och respekt för skillnader som ledord? Och hur gör man för att få med föräldrarna på det tåget?

Förskolläraren Kim berättar om en situation i förskolan där dessa aspekter ställs på sin spets:

Vi vill ju att barnen ska få en förståelse för olikheter. Att människor har det olika och att det ibland innebär att en del behöver lite mer eller lite annat för att det ska bli så likvärdigt som möjligt. Tillsammans med barnen är det inte svårt att arbeta med frågan om olikhet och rättvisa, men … ja, det är inte alltid lätt att få med föräldrarna på det tåget. 

Just nu har det seglat upp en diskussion kring det här med vem som har rätt till specialkost, att förskolan borde erbjuda alla barn större möjlighet att välja vad de vill äta, inte bara de som behöver det av medicinska eller religiösa skäl. Som om de barnen har större valfrihet!? 

På senaste föräldramötet väcktes frågan om vilka behov som ska få styra och varför vi gör skillnad. Vi blev helt ställda, men förskolechefen tog upp vad det står i diskrimineringslagen om bland annat religiösa och etiska skäl, och då menade några föräldrar att ”etiska skäl”, det kan ju betyda ganska mycket. Till exempel att inte tvinga barn att äta sådant de inte tycker om. 

Vi försökte förklara att vi aldrig tvingar barn till någonting, utan snarare att vi ser det som att vi erbjuder barnen möjlighet att prova att äta olika saker, att både välja och välja bort. Vi har ju till och med organiserat om våra matsituationer så att vi alltid bjuder på buffé, där barnen själva får ta sin mat. Men det var inte det saken gällde, utan snarare att det i rättvisans namn ändå borde vara ”lika för alla”. Och här arbetar vi med barnen för att skapa förståelse för att olika kan vara rättvist och att lika kan vara orättvist. Precis tvärtom, alltså. Hur bemöter man sådant?

Frågan är hur långt förskolans och pedagogernas ansvar att arbeta med sådana frågor sträcker sig och vilka som i så fall ska omfattas av detta.

De funderingar som väcks i anslutning till Kims berättelse är bland annat: Hur kan vi skapa förståelse hos barn, pedagoger och föräldrar för att en del behöver mer stöd/hjälp/resurser/tid än andra och att allt inte alltid kan göras lika för att bli likvärdigt? Hur kan vi – med läroplanen – på ett anständigt vis tala om rättvisa i termer av öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt? Frågan är hur långt förskolans och pedagogernas ansvar att arbeta med sådana frågor sträcker sig och vilka som i så fall ska omfattas av detta.

I berättelsen synliggörs ett spänningsförhållande mellan förskolan som pedagogisk verksamhet för barnen och som service för föräldrar samt vems behov som är överordnat. Relationen mellan pedagoger och föräldrar är komplex och mångfacetterad till sin karaktär. Förskolan och hemmet är sammanlänkade i det att de till viss del har samma funktioner för barnet, till exempel tillsyn och omsorg, men de har olika uppgifter att lösa. Detta sätter prägel på mötet mellan pedagoger och föräldrar där ett gemensamt ansvar för barnen blir synligt. Ibland råder dock olika uppfattningar om vad som är bäst för barnen och vad som är rimligt att genomföra i verksamheten. Det som skiljer sig åt är att föräldrarnas ansvar omfattar det egna barnet medan pedagogernas ansvar utsträcker sig till hela barngruppen.

Kim sätter i sin berättelse också fingret på dilemmat att se till varje barns – och förälders – bästa och samtidigt arbeta för gruppens bästa. En balansakt som ställer krav på ett särskilt omdöme samtidigt som det inte alltid finns någon tillräckligt bra lösning inom räckhåll. Detta att vara en omdömesgill pedagog och därmed se till det enskilda barnets – och förälderns – behov kan te sig som närmast oetiskt när många barn – och föräldrar – har andra behov som också måste bemötas. Men också vice versa. Att bortse från det enskilda barnets – och förälderns – behov med hänvisning till att det ska vara ”lika för alla” kan vara lika oetiskt.

Att värna olikhet och unikhet ställer krav på att vi övar upp vår känslighet, i betydelsen förmågan att lyssna, ge känslomässigt stöd och att tillåta och även uppmuntra olikheter.

Här blir en etiskt utmanande fråga synlig: Hur förena hänsyn till bästa möjliga bemötande om ett enskilt barn med hänsyn till bästa möjliga bemötande om flera/alla barn? Att finna likartade lösningar kan kortsiktigt te sig som ett rättvist rättesnöre. Men om förskolan ska präglas av öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt så manar det fram en annan hållning. Att värna olikhet och unikhet ställer krav på att vi övar upp vår känslighet, i betydelsen förmågan att lyssna, ge känslomässigt stöd och att tillåta och även uppmuntra olikheter. Det gäller även de föräldrar som i exemplet ovan uttrycker en önskan om ”lika för alla”. I (o)rättvisans namn.

Likvärdig utbildning
Enligt skollagen ska utbildningen vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Den ska ta hänsyn till barns olika förutsättningar och behov och anpassas till alla barn i förskolan. Det innebär att utbildningen inte kan utformas på samma sätt överallt och att förskolans resurser därför inte ska fördelas lika (Lpfö 18, s. 6).

Fundera tillsammans med kollegor över innebörden av likvärdig utbildning. Vad innebär olika förutsättningar och behov? Ge exempel utifrån barngruppen. Vad innebär det att förskolans resurser inte ska fördelas lika? Ge exempel.

Sätt inför barnen ord på begrepp som lika och olika och visa i handling vad orden kan betyda.

Låt barnen själva sätta ord på eller på annat sätt gestalta vad de upplever vara lika/olika och rättvist/orättvist. Fråga hur de tänkt för att komma fram till sina reflektioner.


Ur Förskoletidningen nummer 2 2019
Text: Mie Josefson
Foto av Mikael M Johansson

Om skribenten

Mie Josefson är fil.dr, förskollärare och lärare vid avdelningen för förskollärarutbildning och förskoleforskning vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. 


Loggor: Facebook, Instagram och LinkedIn
Mer från Gothia Kompetens Förskola finns på:
FacebookInstagramLinkedIn


Kuvert - symbol för Gothia Kompetens nyhetsbrevPrenumerera på vårt nyhetsbrev för att hålla dig uppdaterad.

Barn och föräldrar leker på en förskola

Föräldrasamverkan – inte alltid enkel

Förskolans arbete med barnen behöver ske i ett nära och förtroendefullt samarbete med hemmet. För att lyckas med det behöver vi redan från starten lägga en god och robust grund, där fokus på förskolans uppdrag, kulturkompetens och en dialog med fingertoppskänsla blir viktiga verktyg.

Läs artikeln om föräldrasamverkan

Margareta Öhman - författare och föreläsare på Gothia Kompetens

"Jag vill ge alla barn lekandets gåva"

Förskolans läroplan, Lpfö 18, slår inte bara fast att lek ska ha en central plats i barns utbildning. Den lyfter också fram att leken har betydelse för barns hälsa och välbefinnande och att det är leken i sig som är viktig för barnen. 

"Lekande fungerar som en muskel. Genom att användas ökar den i styrka."

Läs intervjun med Margareta Öhman