Grunden för ett livslångt lärande

Enligt FN:s globala hållbarhetsmål ska det säkerställas senast 2030 att alla flickor och pojkar har tillgång till förskola av god kvalitet som ger omvårdnad och förbereder dem för att börja grundskolan.

Alla barn ska dessutom få kunskap och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling.

Alla barn ska dessutom få kunskap och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling, bland annat genom utbildning för hållbar utveckling och hållbara livsstilar, mänskliga rättigheter, jämställdhet, främjande av en kultur av fred, icke-våld och globalt medborgarskap samt värdesättande av kulturell mångfald och av kulturens bidrag till hållbar utveckling.

Detta kommer vi med all sannolikhet att se spår av i den läroplan som nu revideras. Och när nu riktningen är utpekad i form av ett innehåll för hållbarhet såväl som alla andra innehåll som finns i läroplanen, framstår undervisning som ett absolut måste – för man kan ju knappast tänka sig att alla barn spontant ska styra sitt lärande mot dessa innehållsdimensioner.

Det visade sig att de flesta inte ville använda undervisningsbegreppet eftersom också de kopplade detta till skolan.

Jonsson, Williams och Pramling Samuelsson (2017) har analyserat förskolepersonals diskussioner om undervisning. Personalen har svårt för begreppet, kopplar det oftast till skolans värld och ger uttryck för olika delvis motsatta åsikter. De talar om att undervisning som begrepp har blivit ett krav som man måste förhålla sig till, samtidigt ser de det som om begreppet har höjt förskolans status. Ett annat motsatsförhållande är att de ser undervisning i ljuset av en rättighet för barn och föräldrar i en mer jämlik förskola, men samtidigt uttalar de en rädsla för att förskolans särart ska förloras. Sæbbe och Pramling Samuelsson (2017) har undersökt undervisning i Norge. Där uppmanades förskollärare att lära barn något om matematik och efter dessa aktiviteter intervjuades lärarna. Det visade sig att de flesta inte ville använda undervisningsbegreppet eftersom också de kopplade detta till skolan. Likväl, när man observerade vad förskollärarna gör kan man konstatera att de:

1. väljer ut aktiviteter för att arbeta med specifika lärandeobjekt
2. planerar hur något kan göras synligt för barn som barn kan bli intresserade av
3. ger barnen uppgifter
4. kommunicerar och informerar (faktakunskap) för att ge barn redskap
5. noterar vad barn lär sig.

Med andra ord – de leder målstyrda processer som syftar till utveckling och lärande, vilket är skollagens definition av undervisning.

Om man tänker på förskolan som ett likvärdighetsprojekt måste man göra klart för sig vad skillnaden mellan lärande och undervisning är, vilket inte alltid görs.

Om man tänker på förskolan som ett likvärdighetsprojekt måste man göra klart för sig vad skillnaden mellan lärande och undervisning är, vilket inte alltid görs. Om vi börjar med lärandebegreppet, så kan det förklaras olika beroende på vilket teoretiskt perspektiv man anlägger. Men man kan nog våga påstå att läroplanens perspektiv vilar på ett sociokulturellt erfarenhetsperspektiv. Barn lär sig på många olika sätt, men framförallt speglar de flesta moderna teorier ett lärande som sker i interaktion och kommunikation. Lärande för barn blir då en fråga om:

1. att skapa förståelse för och mening om något
2. en utkomst av barnets erfarenheter
3. något som kan förstås som ett urskiljande
4. ett förändrat deltagande.

Undervisning är när förskollärare är aktiva med en avsikt att påverka barn. Det finns med andra ord barn, lärare och ett innehåll man kan kommunicera om i en undervisningssituation. Doverborg, Pramling och Pramling Samuelsson (2013) relaterar undervisning till didaktik och då till begreppets ursprungliga grekiska innebörd – konsten att peka ut något för någon. Detta är ett brukbart sätt att tänka om undervisning i förskolan som väl passar ihop med förskolans tradition. Vi ska i förskolan helt enkelt göra barn medvetna om, få dem att lägga märke till och utveckla ett intresse för aspekter av omvärlden. Förskollärarna kan skapa förutsättningar för lärande men de kan inte automatiskt orsaka det. Det finns med andra ord ingen rak relation mellan undervisning och lärande. Och även om undervisning är kopplat till kommunikation så är inte all kommunikation undervisning.

Det finns många olika mål i förskolans läroplan som man ska arbeta mot och göra synliga för barn.

Det finns många olika mål i förskolans läroplan som man ska arbeta mot och göra synliga för barn. Många av de innehåll som tas upp i FN:s hållbarhetsmål finns redan bland dessa, andra får man som lärare se till att de lyfts fram och används i reflektion med barnen. Hur olika innehåll introduceras, behandlas och görs begripliga är förbundet med förskollärarens pedagogiska liksom ämnesmässiga kunnande samt didaktiska beredskap (Pramling, Doverborg & Pramling Samuelsson, 2017). Låt mig exemplifiera två olika innehåll.

Om vi först tänker på naturvetenskap och teknik som innehåll, kan fokus för undervisningen vara:

1. ett kunskapsinnehåll, som till exempel kretsloppet, det vill säga något som barn kan skapa en förståelse för
2. ett naturvetenskapligt förhållningssätt – att observera, iaktta, undersöka – alltså att bidra till att barn får redskap för att delta i aktiviteter med fokus på naturvetenskap och teknik
3. attityder till naturvetenskap och teknik.

Vart och ett av dessa innehåll kräver att läraren är medveten om skillnaderna och beroende på hur man talar om det man gör inom naturvetenskap och teknik framstår det ena eller det andra som fokus (Thulin, 2015). Det man väljer att kommunicera om och hur man gör det blir det som barn får möjlighet att utveckla sitt lärande om.

Ett helt annat exempel på undervisning är en situation som uppstår spontant.

Ett helt annat exempel på undervisning är en situation som uppstår spontant. Berättelsen är hämtad från Magnusson och Pramlings (2017) artikel om sifferlandet.

Ett barn, Algot, sitter och ritar och skriver siffror. Läraren blir intresserad av vad han gör och börjar tala med honom om detta. Han säger plötsligt att han gör ett sifferland och berättar om de olika siffrornas land och vad som händer där. Det blir relationer både till fotboll och humör, det vill säga vissa siffror är arga och andra lata. Läraren ställer frågor och utmanar honom. Han skriver siffror upp till trettiosju och han pratar om detta som olika länder.

Vad är då speciellt med denna undervisningsdialog? Läraren och Algot ingår i en gemensam aktivitet, det vill säga de förhandlar fram en innebörd och etablerar på så sätt intersubjektivitet. De skiftar fram och tillbaka mellan som det är (verklighet) och som om det vore (fantasi, lek). De rör sig alltså in och ut ur verkligheten. Eftersom läraren utmanar och ställer frågor om siffror och hur man kan sätta ihop eller ta isär dessa, bidrar hon till att Algot urskiljer saker som han annars inte hade gjort självmant. Läraren stöttar den utforskande processen genom att ställa utmanande frågor som Algot inte tycks ha funderat över tidigare, som exempelvis hur många länder (siffror) finns det? På så sätt få han nya tankeredskap för att tänka och leka med. Läraren är lyhörd för och leker med Algot. De delar fantasivärld (lekvärld). Båda skiftar mellan att tala inom aktiviteten och att tala om den – de använder metakommunikation/metakognition.

Detta är ett exempel på hur komplicerad en undervisningssituation kan vara med förskolebarn. Vi ser här hur ett specifikt innehåll i kombination med lek och lärande, fantasi och verklighet, målmedvetenhet och följsamhet tar form i en undervisningssituation.

Om man ser på studier av hur lärare i förskolan både talar om och agerar i relation till lek så framstår tre alternativa strategier:

1. Att hålla sig utanför barns lek, vilket är det vanligaste. Lärare menar att barns lek är deras värld och den vuxna ska inte blanda sig i.
2. Att inspirera och indirekt bidra, vilket betyder att läraren observerar och ser vad som behövs för att leken ska utvecklas, varpå hen bidrar med nytt material, läser något eller går på studiebesök för att ge barn nytt stoff att bearbeta i leken.
3. Att delta i barns lek. Här blir läraren en aktiv medspelare i barns lek.

Det tredje alternativet är en outnyttjad resurs för förskolans didaktik. Det är emellertid lärarnas kompetens som avgör i vilka situationer de ska förhålla sig på det ena eller andra strategin till barns lek.

Fröbel insåg att föräldrar behövde lära sig hur de skulle leka med sina barn och att de behövde material för detta.

Fröbel insåg att föräldrar behövde lära sig hur de skulle leka med sina barn och att de behövde material för detta. Därför var hans första kindergarten en öppen förskola dit föräldrar kom tillsammans med sina barn. Professor Marilyn Fleer från Australien har också visat hur man lär sina barn att leka i familjer idag. Vissa är bättre på detta än andra, eller kanske mer intresserade av att göra detta än andra. Barn behöver lära sig att leka för att leka, men de behöver också ha kulturellt kapitel i form av kunnande om det innehåll som är fokus för leken, annars finns stor risk att de blir uteslutna. Det är svårt att leka Elsa från filmen Frost om man inte sett den. Därför är det oerhört viktigt att förskolan ger barn gemensamma upplevelser som alla kan dela.

Barn måste få ta leken med in i undervisningen.

I utvecklingspedagogiken betraktas barn som lekande lärande individer och lek och lärande förstås som integrerat, vilket bygger på att det finns en öppenhet och en tillåtande attityd i kommunikationen där barn kan bidra med sina erfarenheter såväl som läraren med sina. Barn måste få ta leken med in i undervisningen. Och det handlar om att planera och ge support för meningsfullt lekande och lärande.

I skollagens mening är det förskolläraren som undervisar i förskolan. Men att undervisa i förskola kräver något annat än i skolan, dels beroende på att barnen är yngre, dels beroende på olika traditioner att förvalta.

Att undervisa barn i förskolan kräver en lyhördhet för barnets signaler och att man som förskollärare förmår justera sina tankar och anpassa undervisningen till att svara på barnets signaler.

Att undervisa barn i förskolan kräver en lyhördhet för barnets signaler och att man som förskollärare förmår justera sina tankar och anpassa undervisningen till att svara på barnets signaler. I detta perspektiv förutsätter undervisning en interaktion mellan den vuxne och barnet. Undervisning blir på så sätt dialogisk kommunikation och inte monologisk, vilket ofta är det man förknippar med undervisning på högre stadier. Det visar sig dock i många forskningsstudier att vi talar mycket till barn i förskolan, det blir inte alltid dialoger. Men även om kommunikationen är nyckeln till undervisning och barns lärande är inte all kommunikation mellan vuxna och barn undervisning. Mycket av kommunikationen i förskolan är omsorg, att man bryr sig, att man vill visa att man har sett barnet. Likväl kan man slå fast att omsorg har samma ursprung som undervisning, nämligen kommunikation.

Hur ska det då bli i framtiden med undervisning i förskolan? Jag menar att istället för att återskapa ännu ett motsatsförhållande, det emellan barncentrerat och lärarcentrerat tillvägagångssätt eller pedagogik, måste vi empiriskt studera hur förskolepersonal lyckas engagera barn i ömsesidiga utvecklingsaktiviteter. Detta behöver forskningen fokusera på, men även praktiken. Som lärare är det detta man behöver bli professionell i – istället för att följa intressen och initiativen från vissa barn.

Förskoleverksamhet måste utvecklas på ett sätt som kan göra alla barn till deltagare om vi vill uppnå en jämlikare förskola.

Förskolans uppdrag handlar om att ge barn omsorg och utmana och stödja barn för att öka deras repertoar av sätt att förstå världen. Förskoleverksamhet måste utvecklas på ett sätt som kan göra alla barn till deltagare om vi vill uppnå en jämlikare förskola. Och även om det kollektiva är viktigt i förskolan kommer varje barn till förskolan med sina unika erfarenheter och de kommer också att lämna förskolan med olika erfarenheter. Men det är undervisningens syfte att bidra till att alla barn, utifrån sina möjligheter, ska få bästa möjliga förutsättningar för att få en likvärdig grund för skolan och livet.

Ur Förskoletidningen nummer 1 2018
Text: Ingrid Pramling Samuelsson
Foto av Marcus Gustafsson, Berling Media