Lekens kämpe

Margareta Öhman, psykolog och familje­terapeut, är ett välkänt namn inom förskolan. I över 30 år har hon föreläst och skrivit böcker om barns utveckling och välbefinnande. I ett särskilt fokus står leken.

– Jag vill värna barns rätt att leka. När leken fungerar, det är då barnen utvecklar språket, det är då de utvecklar sina högre kognitiva förmågor.

Margareta Öhman har åkt in till stan för ett kort besök från huset på Särsö i Stockholms mellersta skärgård, där hon och maken bor på sommarhalvåret. Hon är precis i slutfasen av ett nytt projekt, en bok hon burit med sig länge.

– Som förskolepsykolog har jag jobbat mycket med dem som inte leker. Ibland säger man att de inte kan leka, men så är det sällan. Det handlar oftast om att leken inte fungerar och det är det jag skriver om nu, berättar hon och dukar fram mazariner och te på köksbordet.

När leken inte fungerar i en barngrupp kan det bero på att gruppen inte får tillräcklig styrning för att utveckla en gemenskap och ett positivt klimat som främjar lek.

När leken inte fungerar i en barngrupp kan det bero på att gruppen inte får tillräcklig styrning för att utveckla en gemenskap och ett positivt klimat som främjar lek. Om enskilda barn har svårt att hitta sin plats i leken kan man behöva göra anpassningar i miljön eller hjälpa barnet att sortera intrycken.

Margareta Öhmans poäng är att förskol­lärare har stor makt över barnens möjligheter att utveckla sin lekförmåga.

– Egentligen handlar lekprojekten om pedagogerna – hur de ser på leken och deras kritiska förmåga att granska verksamheten. Är det verkligen sant att alla barn leker så fort de får möjlighet?

Så är det med lekvärlden, för att komma in ska man genom ett hål och spagettifieras.

Leken har alltid varit central i Margareta Öhmans liv. Hon växte upp i Älvsjö i södra Stockholm, där föräldrarna hyrde en del av en villa. Pappan var musiker och berättade gärna historier om sjö­rövare eller cowboys. Mamman var också­ konstnärligt lagd, sydde och målade. För Margareta och hennes bror Leffe fanns en stor trädgård, en vind och ett rum i källaren där de kunde bygga sina världar tillsammans med kompisarna Anita, Leffe tvåan, Björn och Eva.

– Vi lekte och lekte och lekte. Förhåll­andena var ganska enkla ekonomiskt sett, men vi var alltid välkomna med våra lekar och det fanns alltid material.

Mina föräldrar strödde ett guldstoff av kreativitet över oss barn som jag är väldigt tacksam för.

– Mina föräldrar strödde ett guldstoff av kreativitet över oss barn som jag är väldigt tacksam för. Jag älskar att skriva och skapa med händerna, sticka, sy och laga mat. Det är så jag leker nu för tiden.

När Margareta började skolan upptäckte hon att det fanns barn som inte självklart kunde bli ens lekkamrater. Att leken tog fart med vissa medan det inte hände något alls med andra.

– Jag minns särskilt en flicka. Nu gissar jag att hon antagligen hade en begränsad förmåga att leka, att hon aldrig hade fått lära sig.

För att beskriva vad lek är brukar Margareta Öhman använda begreppet ”att spagettifieras”. Det har hon lånat från sitt äldsta barnbarn som vid fem års ålder förklarade hur svarta hål fungerar:

Du förstår farmor att när man åker in i ett svart hål så spagettifieras man. Och när man kommer ut på andra sidan är det ingen som vet om man fortfarande är en spagetti.

– Precis så är det med lekvärlden, för att komma in ska man genom ett hål och spagettifieras. Och när man har transformerats genom leken är det ingen som vet hur det blir när man kommer ut. Kanske som en spagetti, vem vet!

Margareta Öhman gillar att leka med språket. Att som förskollärare vara observatör i en barngrupp är självklart, men hon vill också att man ska vara ”närvarotör”, vilket betyder att man kommer barnen mycket närmare i sin observation. På samma sätt som man måste vara ”härvarande” och inte bara närvarande i barnens lek. Och lika väl som man kan uppmuntra barn kan man misslyckas och ”nedmuntra” dem.

– Ordet nedmuntra försökte jag skriva i en bok en gång men det gillade inte redaktören, berättar Margareta Öhman och ler åt minnet.

Margareta Öhman drömde om att bli snickare och att spela trummor. Skulle hon gifta sig skulle hon ha tränings­overall under brudklänningen så att hon snabbt kunde sticka ut och leka igen.

Men efter att tidigt ha flyttat hem­ifrån, börjat jobba, träffat sin man och fått sitt första barn saknade hon studierna och att inte ha en utbildning. Hon vikarierade i förskolan, läste till barnskötare och sökte förskollärar­utbildningen. Men något förvånad kom hon inte in där utan i stället på sitt andrahandsval, psykologlinjen.

När hon var klar återvände hon ganska snabbt till förskolan och blev så småningom förskole­psykolog. Ett av hennes första projekt var att utveckla en enhet som var ett stöd för utsatta familjer med barn i förskoleåldern.

Vi utvecklade ett arbetssätt om hur man vänder en negativ trend i en grupp och hur man jobbar för att gå från aggressivt utagerande till konstruktiv lek.

– Leken var central i det projektet. Vi utvecklade ett arbetssätt om hur man vänder en negativ trend i en grupp och hur man jobbar för att gå från aggressivt utagerande till konstruktiv lek.

Arbetssättet spreds, lekprojekten blev flera och hakade i varandra. Margareta­ Öhman började föreläsa och skriva böcker.

När läroplanen för förskolan kom 1998 var det förstås ett lyft för förskollärarnas profession och synen på barns lärande. Men lekens status dalade. Nu är leken tack och lov tillbaka, konstaterar Margareta och måttar med fingrarna för att illustrera hur litet stycket om lek är i den reviderade läroplanen.

– Vi måste inte bara ha en läroplan, vi måste också ha en plan för leken. Att ta leken för given är bra, men bara för det får vi inte tro att den sker av sig själv.

Trygghet till miljön och till kompisarna är avgörande.

Trygghet till miljön och till kompisarna är avgörande. Uppmuntra till oväntade kombinationer är också bra. Och att försöka identifiera barns lekpreferenser.

– Vi vuxna har ett behov av att kloss­arna är på ett ställe, tågbanan på ett annat och dockorna i dockhörnan, men det kan hända mycket om man sätter en docka på ett par klossar.

Att det finns tillräcklig tid för lek är också viktigt, poängterar Margareta.

– Lekstarka barn kliver in genom dörren med sin kompis och börjar omedelbart leka där de slutade. De har redan spagettifierats. Sedan finns barn som går omkring som okokt spagetti och vet inte hur de ska göra. Det kan hinna gå 20 minuter innan de är i gång.

Det finns också en tendens att vuxna premierar låtsasleken och att den sker när barnen sitter stilla, men en del barn hittar leken i farten, menar Margareta.

– Vi behöver putsa brillorna och försöka se vad som finns i springleken.

Text av Ulrika Sundström.
Foto av Marcus Gustafsson.